sov gott moster Clary
Ja så fick vi beskedet idag, moster Clary när borta för alltid, nåja inte helt, i mina minnen kommer hon att leva i alla fall.
Och visst känns det tråkigt, det blir som en tomhet och saknad inom en, som man inte kan förklara för nån, och min lilla Evelina var så ledsen och grät, för att mormor grät och hade det jobbigt, och för att vi har varit ganska ofta till moster Clary och hon glömde aldrig våran födelsedag, för jag och min dotter är ju födda på samma dag.
Men hon behövde inte ligga i veckor och plågas i alla fall, och det känns ju som en tröst, att bara få somna in, lungt och stilla. Jag var till henne med mamma julveckan för att önska henne god jul, och hon kramade mig så länge och blev så glad över att vi kom. Och hon pratade länge med oss, och fråga hur det var, då berättade jag för henne att jag hade flyttat till Luleå, oj oj stackars fleck, det var det svaret jag fick av henne, hon tyckte synd om mig.
Men jag har bara glada minnen av henne, och dom ska väl följa mig hela livet ut.
Och lilla mamma är så ledsen, ja det var ju hennes stora syster, så det kan man ju förstå, nu är dom 4 stycken som är borta ur syskonskaran på 9, och bara det måste kännas, att dom försvinner en efter en.
Om man då sen tänker på att min farmor lever, 96 år gammal så lever hon på sitt rum på ett boende, hon känner inte igen oss längre, men hon är pigg, glad och frisk som en nöt kärna.
Och min härliga morfar som blev 90 år, jag hann ta ett kort på 4 generationer, och jag och Evelina var och hälsa på han bara några dagar före han dog, han ville jag skulle lyfta upp Evelina på hans säng och ville hålla i lill handen, och så fråga han mig, hur många år skiljer det sig mellan dom här händerna, ja sa jag, det skiljer 90 år, då bara skaka han på huvudet och sa , så här gammal hade jag inte tänkt bli.
Nu måste jag sluta, kommer in sen för Kristofer ska ladda upp bilderna från sommaren 2007 i Manjärv.
Då ska du få se Åsa, tack för dina kommentarer.
Hoppas ni har det bra allihop.
Kramar till er alla
carola
Och visst känns det tråkigt, det blir som en tomhet och saknad inom en, som man inte kan förklara för nån, och min lilla Evelina var så ledsen och grät, för att mormor grät och hade det jobbigt, och för att vi har varit ganska ofta till moster Clary och hon glömde aldrig våran födelsedag, för jag och min dotter är ju födda på samma dag.
Men hon behövde inte ligga i veckor och plågas i alla fall, och det känns ju som en tröst, att bara få somna in, lungt och stilla. Jag var till henne med mamma julveckan för att önska henne god jul, och hon kramade mig så länge och blev så glad över att vi kom. Och hon pratade länge med oss, och fråga hur det var, då berättade jag för henne att jag hade flyttat till Luleå, oj oj stackars fleck, det var det svaret jag fick av henne, hon tyckte synd om mig.
Men jag har bara glada minnen av henne, och dom ska väl följa mig hela livet ut.
Och lilla mamma är så ledsen, ja det var ju hennes stora syster, så det kan man ju förstå, nu är dom 4 stycken som är borta ur syskonskaran på 9, och bara det måste kännas, att dom försvinner en efter en.
Om man då sen tänker på att min farmor lever, 96 år gammal så lever hon på sitt rum på ett boende, hon känner inte igen oss längre, men hon är pigg, glad och frisk som en nöt kärna.
Och min härliga morfar som blev 90 år, jag hann ta ett kort på 4 generationer, och jag och Evelina var och hälsa på han bara några dagar före han dog, han ville jag skulle lyfta upp Evelina på hans säng och ville hålla i lill handen, och så fråga han mig, hur många år skiljer det sig mellan dom här händerna, ja sa jag, det skiljer 90 år, då bara skaka han på huvudet och sa , så här gammal hade jag inte tänkt bli.
Nu måste jag sluta, kommer in sen för Kristofer ska ladda upp bilderna från sommaren 2007 i Manjärv.
Då ska du få se Åsa, tack för dina kommentarer.
Hoppas ni har det bra allihop.
Kramar till er alla
carola
Kommentarer
Trackback
