lulecarola

Hej

Idag startar jag min nya blogg. Jag tänker inte tystna bara för att vissa personer blir avundsjuka på att jag kan skriva och att jag  verkligen kan  formulera mina tankar och ord. Men jag tänker inte prata om er mer, jag tänker prata om mig själv, för det är ju så att pratar jag om mig själv, så har ni ju inget att prata om längre, utan jag säger bara det, fortsätt må dåligt på erat håll, så mår jag bra på mitt håll i alla fall. Och fortsätt ni med att försöka hålla eran fasad fri från allt, för jag vet att bygger man upp murar och fasader, så är man inte sig själv längre, man är någon annan, och jag jag tänker fortsätta vara mig själv, utan fasader, för jag vet, att förr eller senare så rämnar alla fasader och allt som man försöker gömma, glömma och dölja, det kommer fram av sig själv, och då står man där som ett fån, och man har inget försvar för vad som händer omkring en, och det är då man börjar må riktigt dåligt. För då kan man inte dölja nåt längre, och ALLA vet ändå vad man försöker dölja bakom sin fina fasad, och istället så är det ju så, att dom skrattar bakom din rygg och du är aldrig fri, inte ens i drömmarna är man fri fasaden man bygger upp, och all energi, som man behöver till så mycket annat, den går åt till  att dölja den där fasaden man bygger upp. Nä vet ni att egentligen så är det så att sanningen befriar en, gör en till en starkare person, och man orkar så mycket annat runt omkring. Här får ni nåt att läsa och begrunda.

Låt dig inte luras av mig.

Låt dig inte luras av det ansikte jag visar.

För jag bär en mask, jag bär tusentals masker.

Masker som jag är rädd att ta av mig.

Ingen av dem är mitt verkliga jag.

Jag ger intryck av att vara så säker.

Allt verkar vara solsken och orörd idyll,

på insidan som utsidan.

Jag uppträder som om självsäkerhet vore mitt namn,

och lugn kyla mitt sätt att vara.

Som stiltje råder inombords och jag håller säkert

vid rodret.

Som om jag inte behöver någon alls, men tro mig inte.

Min yta kan verka lugn och jämn, men min yta är min mask.

Min mask som alltid förändras och som alltid döljer.

Under den ligger ingen självbelåtenhet,

inte någon egenkärlek.

Under den gömmer sig mitt verkliga jag, i förrvirring,

i skräck, i ensamhet.

Men jag döljer det.

Jag får panik inför tanken att min svaghet och skräck ska

bli avslöjad.

Jag skyddar mig med,

en nonchalant, sofistikerad fasad, som hjälper mig att fortsätta

låtsas, som skyddar mig från blicken som vet.

Men en sådan blick är just vad som kan vara min räddning.

Men bara om den följs av förståelse, bara om den följs av kärlek.

Det är bara den som kan frigöra mig från mig själv.

Från de fängelsemurar jag byggt,

från de gallerverk jag så omsorgsfullt har smitt.

Bara den kan övertyga mig om det jag inte kan övertyga mig själv.

Att jag är värd någonting.............................

Men jag talar inte om det för dig, jag vågar inte......

Jag är rädd.

Jag är rädd för att jag i själva verket inte duger någonting till.

Och för att du kommer att inse det och stöta bort mig.

Så jag spelar mitt spel, leker min desperata låtsaslek.

Och mitt liv blir en ständig kamp.

Var gång ni är vänliga pch uppmuntande, var gång ni verkligen

försöker bry er om, så får mitt hjärta vingar.

Mycket små vingar, mycket sköra vingar, men dock vingar.

Med er känslighet och sympati och er förmåga att blåsa liv i mig.

Jag vill att ni ska förstå det, hur viktiga ni alla är för mig.

Det blir inte lätt att skapa den människa som är jag,

en lång tid av övertygelse av värdelöshet bygger starka murar.

Ju mer ni närmar er, ju hårdare slår jag ifrån mig.

Men jag slåss för det jag ropar efter, medmänsklighet och kärlek.

Man har sagt mig att kärlek och omtanke kan slå ner de starkaste

murar.

Och där ligger mitt hopp.

Snälla försök slå ner mina murar med fasta händer.

Men med mjuka händer.

För slag och hårda ord är jag van.

För inom mig är jag fortfarande ett litet barn, som törstar

efter någonting jag aldrig fått, kärlek, värme och omtanke.

Så riv mina murar med mjuka händer-för ett barn är mycket ömtåligt.

Säg mig att jag är värd någonting.

Skydda inte ditt jag......

Låt den del av din verklighet

bli synlig,

som du gömmer för insyn,

som du tror,

är tryggheten i ditt liv.

Öppna dina knutna händer,

befrukta jorden

med frön av ditt liv.

Vänta tomhänt

Att  sommaren skall komma,

och bjud in,

alla kringströvande människor.

Byt verkligheter med varandra,

skydda inte ditt jag,

så att du glömmer dig själv,

och blir glömd av andra.

Siv Arb.

Stackars flicka

Du är så stark,

så kylig och sval.

Alltid på bettet,

ger svar på tal.

Du klarar dig själv,

släpper ingen in.

Ingen är att lita på,

i din värld som är din.

Men du måste orka,

du klarar ju allt.

Men en kärleksfull hand på din panna,

får dig att gråta.

Och ett kärleksfullt ord i ditt öra,

gör kinderna våta.

Stackar flicka,

du kämpar så hårt.

Stackars flicka,

du har det rätt svårt,

här i livet.

När ska du släppa greppet om dig själv,

och låta någon älska dig.

När ska du låta krampen lösa dig?

Och släppa någon nära dig???

Det tar all din kraft att hålla rätt spår,

du har inte vilat på 20 år.

En ständig kamp,

mot allt och alla.

Fyller dig med glöd,

men dina nätter är kalla.

Men du måste orka..........

Så där, då var det sagt, det som måste sägas, och sen är det upp till er hur ni vill forma er tillvaro, min tillvaro är byggd på ärlighet, för det varar längst, och man mår bäst av  det.  Man behöver inte lägga en massa energi på andra, utan man kan vara sig själv, oavsett hur alla andra har det i sin tillvaro.

Min energi just nu i denna stund är att få skriva, jag älskar att fylla pappret med ord, och kan jag då hjälpa nån annan med praktiska råd med trädgården eller med livet, så gör jag gärna det, eller om ni nu bara vill gå in och läsa min blogg, bara för att ni är intresserade av hur jag mår och hur det går för mig, så varsågod, jag bjuder på mig själv. Jag har inget att dölja.

Mitt liv finns just nu på 3 orter, lite rörigt, men så är det och först och främst så är det tillsammans med min nya lilla familj, ibland är vi 4, ibland 3 och oftast under veckorna så är vi 2, ja tre med katten förstås.

Jag bor i Luleå, arbetar i Älvsbyn och ibland bor jag i Manjärv, två mil norr om Älvsbyn, mellan Vistträsk och Vidsel, det är här jag formar min trädgård, på mitt sätt, med mina metoder och mitt stora intresse. I Luleå bor jag under vintern, i en liten 3:a, för just precis ett halvår sen så blev jag sambo, efter att ha bott i 17 år tillsammans med min dotter Evelina, hon är den människa som står mig närmast och den som alltid finns där, som jag tänker på under dagen och kvällen, och som jag pratar med, ibland flera gånger om dan.

Min familj består av

Jag Carola Hedlund


Min sambo Kristofer Nyberg

Min dotter Evelina Hedlund

Min sambos son Samuel

Och katten Lycka

I Luleå bor jag i ett hyreshus, som ägs av min sambo och hans familj, samma är det när vi bor i Manjärv, det är han och hans syskon som äger den gården, och det är där som min svärmor Mary är född och uppvuxen.

Så här ser min älsklingsgård ut och det är här jag håller på att forma en ny trädgård