Förlåt om jag skriver för mycket
Ja så skriver vi den 23 april, och kallt blåser det ute, men här är snart snön borta, har varit ut i trädgården idag, ja det är ju det första jag gör när jag kliver ut bilen på gården, det är ganska härligt, nu ser jag i alla fall att allt lever här ute, trots - 36 grader som kallast i vintras, tur att vi har snö här uppe i alla fall.
Sitter och lyssnar till Nordman i hörlurarna, killarna sitter och ser en film på tv, inget som intresserar mig, men jag kan roa mig själv, ha ha ha eller hur Evelina, hur är det med data nörden mamma?????
Nåja det är faktiskt du som har lärt mig det mesta med datorer och allt man kan göra med alla dessa maskiner, jag prata med Åsa i veckan, en arbetskamrat från tiden då jag jobba på klubbgärdets dagis och pärlan, då fråga åsa, om vi hade sagt att vi skulle sitta så här och chatta en så där 25 år senare, om vi hade trott det då, nääää, kan jag då säga med en gång i alla fall, inte visste man att det fanns nåt som hette dator då, den flyllde säkert en hel byggnad då, och nu har jag en liten, vikbar på bordet framför mig, kan prata med dom jag vill, och se dom i bild, ha ha ha, som Hedvig i barnprogrammet på tv 1, från A till Ö, då var det bara fantasier, men nu är det verklighet, eller om mamma hade haft en mobil telefon varje kväll hon var orolig då man var ute med kompisar, så hon kunde ringa och höra så man mådde bra, ja det är ju bra att utvecklngen går framåt i alla fall, och inte bakåt.
Nåja nog om det, och ni som undrar om mitt sista inlägg till Evelina, hennes pappa, hade tagit sig ett återfall. och hon undrade hur framtiden skulle bli, jag har gått igenom samma känslor, samma ovisshet som Evelina, och jag var tvungen för min egen skull, att gå min väg, hitta mig själv, fastän det tog många år, och jag kommer alltid att ha det inom mig och få jobba med det, att jag är medberoende, jag tror jag föddes till det, det vet jag inte, men någonstans har jag i alla fall lärt mig allt det där, och nu fortsatte hennes pappa, det var inte bara ett återfall, men det är hans val, hur ledsen hon än blir, så måste hon nu ta ställning till hur fortsättningen på deras relation ska se ut, och det är inte lätt för ett barn, för hon är ändå bara ett barn till mig och Peter, hur gammal hon är, och jag kan inget säga hur det känns att vara barn till en missbrukare, jag har försökt att mildra det för hennes skull under 20 års tid, men för 19 år sen var jag tvungen att välja jag me, och det var inte lätt då, idag så förstår jag ju att jag valde som jag gjorde då, men det var ingen lätt väg att gå, jag är bara glad åt Greger på soss som hjälpte mig in på kvinnorummet i Luleå, och väl där, så fick jag verktygen till att förändra mitt liv, till att förändra mig själv, annars hade jag säkert hittat en likadan karl igen, men nu hittade jag mig själv istället, och fann vänner som var äkta vänner, och som finns där för min skull och jag finns här för deras skull, men mest av allt, var jag en ung kvinna på 28 år, en ensamstående mamma som stod själv och som inte bara skulle orka arbeta med mig själv, jag skulle också uppfostra en dotter på egen hand, och för att klara mig själv så tog jag ett beslut som jag har haft stor ångest för, jag skulle aldrig tillåta min egen dotter att växa upp på ett sätt som är sjukt, att bli medberoende, och lära sig allt om lögner och besvikelser, jag ville att min dotter skulle bli en stark och självständig tjej, en tjej som skulle ha lugn och ro, och bara känna sig älskad för sin egen skull, så jag tog beslutet, att hon skulle inte träffa sin pappa, om ingen från soss var med, och det ville hennes pappa gå med på, och på den vägen är det, han gjorde ett val då och jag gjorde ett val, för min och för Evelinas säkerhet, jag ville vara trygg, och det skulle jag inte vara om han hade hand om henne själv. Jag och Evelina har pratat om det, och hon tycker jag har gjort rätt, men har jag det ????? Hur vet man det, när har man facit i hand och kan säga att det var rätt beslut jag tog då, det kanske kan verka dumt alltihop för nån som inte är insatt, hur man bara kan bestämma nåt sånt, men hon behövde inte bli besviken om han inte kunde komma, hon behövde inte bli sviken och ledsen och bedragen, utan hon visste inte så mycket, fastän vi pratade mycket om honom, jag berättade mycket om honom, men aldrig nåt om det som hade hänt mellan mig och honom, för det har inte med Evelina nåt att göra med.Jag tror faktiskt aldrig att jag sagt ett ont ord om honom till henne, och jag tänker inte berätta nåt heller, jag har berättat det för andra, jag har lagt det ifrån mig, lämnat det och lagt det bakom mig, lättat på min ryggsäck, och hon ska inte bära den.
Kanske skriver jag en bok en dag om hur det var, men inte nu i alla fall.
Men det ska du veta Evelina att när jag ser hur ledsen du blir, hur mycket du gråter och lider, så ska du veta att jag har haft samma känslor en gång i tiden och jag vet hur jag kämpa, och hur jag gjorde om den där jag skrev igår, som du fick lära dig under familjeveckan, sinnesrobönen,
Gud ge mig sinnesro,
att acceptera det jag inte
kan förändra ( jag kan inte förändra Peter)
MOD att förändra det jag kan ( jag kunde förändra mitt och ditt liv)
Och förstånd att inse skillnaden( Att man kan inte förändra nån annan hur gärna man än vill)
Det är inte lätt, och speciellt inte att vara ett barn till en alkoholist, men det enda du kan göra själv, det är att förändra dig själv och ditt liv.
Det gjorde jag, och att det skulle ta 14 år att våga lita på nån igen, det skulla ha fått tagit hela mitt liv om det har velat, men jag har hittat den där Carola jag en gång var, glad, social,positiv och en som älskar livet´, och som älskar att så små frön och se att även jag kan få ffram fantastiska växter, och jag sänder en tacksamhet över att jag fick gå in på kvinnorummet i Luleå hos Berit, för det gav mig det modet jag behövde, den där styrkan jag fick efter det, det går inte att förklara, men att vi 28 års ålder få lära sig, jag är en underbar människa och jag förtjänar att bli älskad, det var min uppgift första veckan, varje morgon jag vakna så skulle jag säga den ramsan framför spegeln, innan smink och allt annat, och det var inte lätt, men jag lärde mig och jag gick på ostadiga ben, men du fanns i mitt liv, och den kvällen i Jävre då en av mina gamla kompisar kom hem hos oss då du sov, och kasta tjack påsen framför mig och sa ta vad du vill ha, så vet jag inte hur jag hade styrkan att säga åt han. Jag pekade mot ditt rum och sa:
- Där inne ligger min dotter, och sen peka jag mot ytterdörren, och sa, där är ytterdörren, och dit ska du gå. Och när han gått så blev jag jätte sugen och orolig, och jag tänkte att jag ringer och ber han komma tillbaka, nej jag ringde till min bästis då och sa som det var, ska jag komma sa hon, jo gör det, för ikväll litar jag inte på mig själv, och hon kom och sov över, och jag fick ligga vaken hela natten, hålla fast mig i madrassen och tänka på att jag skulle tappa dig och jag tog det där tjacket, och det gick över, och sen har det gått bra för dig och mig, visst har det väl varit slitningar iböand, jag var tvungen att ta jobb borta från Jävre och du bodde ensam, till slut ville du ha en egen lägenhet, och börja ditt liv, och jag tvivlade att det skulle gå, men det har ju gått bra gumman min, men jag längtar efter dig varenda dag, måste i alla fall få ett sms så jag vet att du mår bra innan jag går och sover, visst var början jobbig, men vi har klarat av det.
och jag behöver inte tjata mig till att du vill komma på helgerna i alla fall, men du ska veta gumman, att vad som än händer så finns jag här för just dig, alla tider på dygnet, och det tror jag du vet vid det här laget, men jag påminner dig bara, ifall du har glömt bort det, jag älskar dig mer än nån annan människa här på jorden, du är det som gör mitt liv värt att leva för, jo okey, jag har ju Kristofer nu, men det kärlek jag har till dig är ännu starkare än den kärlek jag har till honom, och jag hoppas så hjärtligt att du tycker om honom du me, för han tycker om dig.
Älskar dig min dotter, men det vet du, det talar jag om varenda dag för dig, men jag menar det.
Nåja nog om det, nu har jag gått ett varv runt gården, rosorna som bara går till zon 5 dom lever, körsbärsträd, äppelträd och plommonträd, ja det lever här ute, fastän det blåser kallt som fn....
Och jag köpte hem ett par stora dahlior idag, till mina två stora blåa krukor ute vid entreen, rosa, det ska vara romantik i år, sen har jag ju lime gröna penningblad och sen palettblad i lime/chokladfärg, det får det bli så i år i alla fall. Och till lill stugan så har jag tagit hem en hängampel med en två färgad surfina, rasberry blast
Och en grå bladig silvernjurvinda
Det tror jag blir bra, eller vad tror ni????
Sitter och lyssnar till Nordman i hörlurarna, killarna sitter och ser en film på tv, inget som intresserar mig, men jag kan roa mig själv, ha ha ha eller hur Evelina, hur är det med data nörden mamma?????
Nåja det är faktiskt du som har lärt mig det mesta med datorer och allt man kan göra med alla dessa maskiner, jag prata med Åsa i veckan, en arbetskamrat från tiden då jag jobba på klubbgärdets dagis och pärlan, då fråga åsa, om vi hade sagt att vi skulle sitta så här och chatta en så där 25 år senare, om vi hade trott det då, nääää, kan jag då säga med en gång i alla fall, inte visste man att det fanns nåt som hette dator då, den flyllde säkert en hel byggnad då, och nu har jag en liten, vikbar på bordet framför mig, kan prata med dom jag vill, och se dom i bild, ha ha ha, som Hedvig i barnprogrammet på tv 1, från A till Ö, då var det bara fantasier, men nu är det verklighet, eller om mamma hade haft en mobil telefon varje kväll hon var orolig då man var ute med kompisar, så hon kunde ringa och höra så man mådde bra, ja det är ju bra att utvecklngen går framåt i alla fall, och inte bakåt.
Nåja nog om det, och ni som undrar om mitt sista inlägg till Evelina, hennes pappa, hade tagit sig ett återfall. och hon undrade hur framtiden skulle bli, jag har gått igenom samma känslor, samma ovisshet som Evelina, och jag var tvungen för min egen skull, att gå min väg, hitta mig själv, fastän det tog många år, och jag kommer alltid att ha det inom mig och få jobba med det, att jag är medberoende, jag tror jag föddes till det, det vet jag inte, men någonstans har jag i alla fall lärt mig allt det där, och nu fortsatte hennes pappa, det var inte bara ett återfall, men det är hans val, hur ledsen hon än blir, så måste hon nu ta ställning till hur fortsättningen på deras relation ska se ut, och det är inte lätt för ett barn, för hon är ändå bara ett barn till mig och Peter, hur gammal hon är, och jag kan inget säga hur det känns att vara barn till en missbrukare, jag har försökt att mildra det för hennes skull under 20 års tid, men för 19 år sen var jag tvungen att välja jag me, och det var inte lätt då, idag så förstår jag ju att jag valde som jag gjorde då, men det var ingen lätt väg att gå, jag är bara glad åt Greger på soss som hjälpte mig in på kvinnorummet i Luleå, och väl där, så fick jag verktygen till att förändra mitt liv, till att förändra mig själv, annars hade jag säkert hittat en likadan karl igen, men nu hittade jag mig själv istället, och fann vänner som var äkta vänner, och som finns där för min skull och jag finns här för deras skull, men mest av allt, var jag en ung kvinna på 28 år, en ensamstående mamma som stod själv och som inte bara skulle orka arbeta med mig själv, jag skulle också uppfostra en dotter på egen hand, och för att klara mig själv så tog jag ett beslut som jag har haft stor ångest för, jag skulle aldrig tillåta min egen dotter att växa upp på ett sätt som är sjukt, att bli medberoende, och lära sig allt om lögner och besvikelser, jag ville att min dotter skulle bli en stark och självständig tjej, en tjej som skulle ha lugn och ro, och bara känna sig älskad för sin egen skull, så jag tog beslutet, att hon skulle inte träffa sin pappa, om ingen från soss var med, och det ville hennes pappa gå med på, och på den vägen är det, han gjorde ett val då och jag gjorde ett val, för min och för Evelinas säkerhet, jag ville vara trygg, och det skulle jag inte vara om han hade hand om henne själv. Jag och Evelina har pratat om det, och hon tycker jag har gjort rätt, men har jag det ????? Hur vet man det, när har man facit i hand och kan säga att det var rätt beslut jag tog då, det kanske kan verka dumt alltihop för nån som inte är insatt, hur man bara kan bestämma nåt sånt, men hon behövde inte bli besviken om han inte kunde komma, hon behövde inte bli sviken och ledsen och bedragen, utan hon visste inte så mycket, fastän vi pratade mycket om honom, jag berättade mycket om honom, men aldrig nåt om det som hade hänt mellan mig och honom, för det har inte med Evelina nåt att göra med.Jag tror faktiskt aldrig att jag sagt ett ont ord om honom till henne, och jag tänker inte berätta nåt heller, jag har berättat det för andra, jag har lagt det ifrån mig, lämnat det och lagt det bakom mig, lättat på min ryggsäck, och hon ska inte bära den.
Kanske skriver jag en bok en dag om hur det var, men inte nu i alla fall.
Men det ska du veta Evelina att när jag ser hur ledsen du blir, hur mycket du gråter och lider, så ska du veta att jag har haft samma känslor en gång i tiden och jag vet hur jag kämpa, och hur jag gjorde om den där jag skrev igår, som du fick lära dig under familjeveckan, sinnesrobönen,
Gud ge mig sinnesro,
att acceptera det jag inte
kan förändra ( jag kan inte förändra Peter)
MOD att förändra det jag kan ( jag kunde förändra mitt och ditt liv)
Och förstånd att inse skillnaden( Att man kan inte förändra nån annan hur gärna man än vill)
Det är inte lätt, och speciellt inte att vara ett barn till en alkoholist, men det enda du kan göra själv, det är att förändra dig själv och ditt liv.
Det gjorde jag, och att det skulle ta 14 år att våga lita på nån igen, det skulla ha fått tagit hela mitt liv om det har velat, men jag har hittat den där Carola jag en gång var, glad, social,positiv och en som älskar livet´, och som älskar att så små frön och se att även jag kan få ffram fantastiska växter, och jag sänder en tacksamhet över att jag fick gå in på kvinnorummet i Luleå hos Berit, för det gav mig det modet jag behövde, den där styrkan jag fick efter det, det går inte att förklara, men att vi 28 års ålder få lära sig, jag är en underbar människa och jag förtjänar att bli älskad, det var min uppgift första veckan, varje morgon jag vakna så skulle jag säga den ramsan framför spegeln, innan smink och allt annat, och det var inte lätt, men jag lärde mig och jag gick på ostadiga ben, men du fanns i mitt liv, och den kvällen i Jävre då en av mina gamla kompisar kom hem hos oss då du sov, och kasta tjack påsen framför mig och sa ta vad du vill ha, så vet jag inte hur jag hade styrkan att säga åt han. Jag pekade mot ditt rum och sa:
- Där inne ligger min dotter, och sen peka jag mot ytterdörren, och sa, där är ytterdörren, och dit ska du gå. Och när han gått så blev jag jätte sugen och orolig, och jag tänkte att jag ringer och ber han komma tillbaka, nej jag ringde till min bästis då och sa som det var, ska jag komma sa hon, jo gör det, för ikväll litar jag inte på mig själv, och hon kom och sov över, och jag fick ligga vaken hela natten, hålla fast mig i madrassen och tänka på att jag skulle tappa dig och jag tog det där tjacket, och det gick över, och sen har det gått bra för dig och mig, visst har det väl varit slitningar iböand, jag var tvungen att ta jobb borta från Jävre och du bodde ensam, till slut ville du ha en egen lägenhet, och börja ditt liv, och jag tvivlade att det skulle gå, men det har ju gått bra gumman min, men jag längtar efter dig varenda dag, måste i alla fall få ett sms så jag vet att du mår bra innan jag går och sover, visst var början jobbig, men vi har klarat av det.
och jag behöver inte tjata mig till att du vill komma på helgerna i alla fall, men du ska veta gumman, att vad som än händer så finns jag här för just dig, alla tider på dygnet, och det tror jag du vet vid det här laget, men jag påminner dig bara, ifall du har glömt bort det, jag älskar dig mer än nån annan människa här på jorden, du är det som gör mitt liv värt att leva för, jo okey, jag har ju Kristofer nu, men det kärlek jag har till dig är ännu starkare än den kärlek jag har till honom, och jag hoppas så hjärtligt att du tycker om honom du me, för han tycker om dig.
Älskar dig min dotter, men det vet du, det talar jag om varenda dag för dig, men jag menar det.
Nåja nog om det, nu har jag gått ett varv runt gården, rosorna som bara går till zon 5 dom lever, körsbärsträd, äppelträd och plommonträd, ja det lever här ute, fastän det blåser kallt som fn....
Och jag köpte hem ett par stora dahlior idag, till mina två stora blåa krukor ute vid entreen, rosa, det ska vara romantik i år, sen har jag ju lime gröna penningblad och sen palettblad i lime/chokladfärg, det får det bli så i år i alla fall. Och till lill stugan så har jag tagit hem en hängampel med en två färgad surfina, rasberry blast
Och en grå bladig silvernjurvinda
Det tror jag blir bra, eller vad tror ni????
Kommentarer
Trackback
